Bad Luck

Visste ni att två till fem personer av 100 börjar spontan blöda efter en tonsillektomi (halsmandelsoperation)? Jag visste det, jag hade ju läsr på innan och dessutom ska läkaren det till mig när jag skrevs ut. "...och i så fall blir det ambulans till närmaste sjukhus!".
 
Men sånt händer ju inte, eller hur? Jo tjena. Natten till den 10:e september börjar jag störtblöda, det blir ambulans med blåljus, akutoperation och hela baletten. Det var läskigt, riktigt läskigt. Jag tackar mn lyckliga stjärna för min sambo som höll sig lugn och höll min hand genom det hela. Ska man säga höjden av otur eller vad ska man kalla det? 
 
Nu mår jag dock bättre även om jag till stor del mest är sängliggande, smärtan börjar också avta. Måste dock påstå att jag känner mig lite som en drug-addict 18 piller om dagen tar jag. Det är inte kul, varken för mig sömnen eller min stackars lilla mage.



Hardly Human

5:e dagen post-op.
 
Och först idag börjar jag nästan känna mig lite mänsklig. Jag hoppas att det i slutändan är värt det fr denna smärta har inte varit att leka med. Det. Gör. Ont. Även nu när smärtan börjat lätta göt det fortfarande förbannat ont. Jag har under dessa fem dagarna knappt fått i mig vad jag normalt äter under en dag. Dock så vill jag klappa mig på axeln då jag följt läkarens order och druckit mycket vatten. Vatten. Vatten. Vatten.
 
Bara vanligt vatten. Tjoho. Aja jag behöver väl inte tillägga att jag rasat i vikt? Givetvis inte på ett bra eller ens hållbart sätt, det kommer ju tillbaka så fort jag kan äta igen (om ca en och en halv vecka) men ändå. Jag börjar skymta min gamla kropp minus alla muskler.
 
Så utgångsläge inför vägen tillbaka....tänk er överkokt pasta.



Nyare inlägg